Se böterna som en omsorg

M åkte fast för att inte ha cykellyse och skall böta 500 kr. Cykellyse en bagatell. Polisen kan väl lägga resurser på annat. Viktigare saker.  Där finns ju folk som säljer droger. Varför ägnar sig polisen inte åt dem i stället?

Men det är ju fantastiskt att vi i Sverige har en polis som lägger resurser på att du ska förstå att du behöver vara rädd om din hjärna.

Cyklar du utan lyse och dessutom har mörka kläder finns det inte en chans att se dig oavsett om jag är en annan cyklist eller bilist. Skulle du vara den minsta ouppmärksam har jag inte en chans att väja. Har ingen av oss lyse ser ingen något. Pang! Där ligger ligger vi.

Man kan ha änglavakt, man kan ha cykelhjälm, men man kan också skada sin hjärna så att man aldrig kan klara sig själv mer i detta livet.

Jag känner en kvinna som alltid har personlig assistent med sig för hon glömmer, och hittar inte hem. Det är många år sen hon cyklade och senast hon cyklade hade hon inte hjälm. Hon slog i huvudet och efter det blev livet ett annat.

Så många tusenlappar studiemedel som jag investerat på min hjärna så vill jag inte riskera den, Jag har alltid cykelhjälm säger min vän Sofi.

Jag vill att mina nära och kära, ja egentligen varenda människa ska förstå omsorgen i lagen om att ha cykellyse. Jag vill inte att mina barn, och ingen annan heller, varken, barn eller vuxen, ska få sitt liv begränsat på grund av en smäll mot huvudet.

Vad är det som gör att man inte vill minska risken och blir förbannad när någon bryr sig o ditt liv?

Tänk om, metoo

Tänk om! Tänk om metoo-kampanjen verkligen kan ge en bestående attitydförändring. Det hoppas vi verkligen! Vi får jobba för det. Ta vid efter det som händer nu. Det är historia som pågår, kanske ett paradigmskifte som får oss att tänka om.

Mörkret blev positivt

Idag går solen går ner kl 15.51 i Malmö, 15.21 i Örebro och 13.40 i Haparanda. Och den gick upp någon gång mellan 8 och halv nio i morse. Inte undra på att vi sitter här och gäspar, Fredrik från Malmö och jag från Örebro. Det verkar som folk har gått i ide. Inte mycket kommentarer på nätet, och Starcraft håller på att uppdateras. Fredriks analys är att man borde fly, fly till varmare länder. Jag längtar till soffan, en kopp te och en film eller en bok. Man kan fly på olika sätt eller längta till olika saker. Det låter onekligen bättre med att längta. Jag kan någonstans tycka att det är skönt med mörk november. Då är det okej att vara trött, att sega, chilla, slappa eller vad man nu vill kalla det. En utehobby byts mot en innehobby, (och då menar jag inte en trendhobby) som man kanske kan utföra i soffan. Det kan man längta efter. Egentligen är det väl ganska mysigt med detta novembermörker.

Världens fest med 1200 ungdomar - kärlek och fred

Det är väldens fest och 1200 ungdomar som kommer till Tegelbruket i kväll. Man får prova aktiviteter och blir bjuden på fika.

Tro möter tro har delat ut rosor med en skriven hälsning, Kärlek och fred, på olika språk.

Det är faktiskt feststämning, så jag har lite svårt att koncentrera mig på att skriva en blogg.Det är kul och det är ungdomar från olika håll i vår värld som bara ger en fantastisk stämning.

Ett gäng ha varit här i drygt ett år och skämtar om orginalsvensken som räknar minuter. Ja ibland är det nyttigt att få lite distans till sig själv.

Nu, mer fest!

Jag förstår inte varför folk är så spydiga

Jag lyssnar på Mickael när han sitter och spelar. Just nu är det League of Legends. wtf your fu** noob go play mario. Go kill yourself!
Det finns en konsekvens när man möter andra i spelvärlden. Man får vara beredd på att folk säger vad som helst. Jag måste vara väldigt duktig för att veta att jag har en plats i laget. Och är jag inte tillräckligt duktig kan jag bli kallad vad som helst. Det är svårt att leta upp matcher med bara nybörjare. Nu sa jag att jag är nybörjare ändå kom den där ramsan. What the fuck! nybörjare'. Gå och spela ett barnspel! Gå och dö! Man kan spela på träningsläget, mot själva datorn, och då inte lägga någon prestige i det eftersom in förlust inte påverkar någon annan. Man måste ändå vara nybörjare nån gång. Ska det verkligen vara det normala att mötas av wtf...? I spelvärldarna finns en kultur som växt fram där man uttrycker sig, kanske som den identitet man skapat när man spelar. Man tänker inte att någon annan tar skada. Man tänker bara att man ska vinna. Ger man sig in i spelet förväntas man klara det, vara duktig, Drar man ner de andra i laget får ju fundera på om man ska sluta. Visar man att man är duktig blir man tillagd. Det är bara att spela, öva tills man blir bra och då får man respekt. Marre säger att hatet har blivit mycket värre på tre år. Han tycker det är skittrist och spelar inte längre. Det är ingen lek!

Uppbrott

Vi står och tittar på segelbåtarna vid Saltsjö pir. Solen skiner, det är lätt vind och en segelbåt lägger ut. Det är vackert och harmoniskt Bredvid mig står K . Han har åkt båt över medelhavet. Vädret vet jag inget om, men de var alldeles för många i båten.
Det är vackert men påminner om något skrämmande.

Jag sitter i köket och pratar med Y. Han måste måste flytta. Han kan inte gå kvar i gymnasiet här Han kom ensam och nu när hans föräldrar är här då ska de ansvara för honom. Problemet är att de bor på migrationsverkets boende långt bort där det är 2 timmars restid till närmsta gymnasieskola. Han måste bryt upp från en plats där ha bott några år och lärt känna.
Det är upprörande och sorgligt.

Jag ska också flytta, men för att jag vill, för att jag önskar att vara på en ny plats.
Det är lite oroligt, men mestspännande.

Uppbrott sker väl alltid med en viss vånda. Man vet vad man har men inte vad man får. Uppbrottet kan innebära saknad och sorg eller ny inspiration.
Det är ovisst.

Vi är olika. En del människor är platsbundna och vill gärna ha saker som de brukar. Andra söker nya platser och nya utmaningar.  I skriver att världen är stor och full med människor. Man kan alltid träffa nya vänner och det finns otroligt vackra platser. Det finns alltid något för alla.
Det är förväntan.

L skriver att uppbrott, oavsett anledning, handlar om att börja på nytt, hitta det som är vackert där man är, dit man kommer. Och vad kan jag göra för att göra mitt till ditt och skapa en gemensam hemkänsla?
Det är att börja på nytt.

Y suckar. Han vill inte börja på nytt där borta. Börja på nytt igen.
Det är en del uppgivenhet.

Klimatångest och hopp

Klimatångest är ett begrepp jag har hört en del använda på sista tiden. En oro för att glaciärer smälter och för att land där människor bor kommer att hamna under vattenytan. Kan orkanerna som nu härjar vara en konsekvens av att klimatet ändras? Det är lätt att bli rädd när jag tänker på allt som kan hända. Men jag får inte ångest. Det drabbar mig inte så att jag känner skäck, får svårt att andas och blir paralyserad. Jag blir nog lite kall och försöker tänka logiskt. Hur är det möjligt att vända detta? Så läser jag om vad Greenpeace och andra organisationer gör och blir glad över alla människor som engagerar sig så mycket. Det gör att jag blir motiverad att göra det jag just nu orkar och kan.  Jag försöker att sopsortera, använda så lite plast som möjligt, inte köra bil i onödan och senast åkte vi tåg istället för flyg på Europasemestern. Mycket små droppar i ett jättehav om man tänker på vad alla företag och alla enskilda människor gör som förorenar vår jord. Men många små droppar kan ge många ringar på vattnet, och faktiskt förändra världen. Jag tänker också att när jag gör en liten handling som är bra så blir jag befriad från tanken att det är kört, att det inte är någon ide. När jag gör något väcks ett hopp om att vi tillsammans kan göra skillnad. Jag är ju kristen och tänker att om Jesus kunde gå på vattnet, hela människor och göra andra omöjliga saker, så är allting möjligt. Hoppet om att det omöjliga är möjligt kan kanske vara ett bot mot klimatångest.