Diagnos, störd eller naturlig mångfald?

En ung tjej blir lättad över att få diagnos för då kan hon få jobb genom arbetsförmedlingen. Som helt "normal" så finns ingen hjälp att få. En del föräldrar blir lättade då deras barn får diagnos för då får barnen extra resurser i skolan och har möjlighet att följa med i undervisningen. Vad bygger vi för samhälle när man måste ha en diagnos för att få hjälp och stöd eller helt enkelt ett jobb? Jag vill gärna tänka att vi alla är olika och att vi behöver mångfalden. Vi kan väl alla känna igen oss lite i någon diagnos och har väl alla våra egenheter eller är lite störda på olika sätt, mer eller mindre. Handlar det inte mest om att hitta rätt plats för var och en? Flera jag pratat med har blivit lättade av att få en diagnos för då får de en förklaring till varför de känt sig annorlunda eller reagerat häftigt i olika sammanhang. Det förstår jag. Men när frågan vilken diagnos har han blir alltför vanlig så kan jag inte låta bli att undra hur det ska sluta. Jag undrar om vi alla har någon diagnos snart. När jag hör om alla barn och vuxna som får diagnoser så undrar jag vilken diagnos jag skulle få om jag testades.