När Jenny var 10 år fick hennes pappa diagnosen Alzeimers sjukdom. Idag är hon 22 år, pappa är död och hon har en del att berätta om hur hon har blivit bemött i skolan av klasskamrater, lärare och kuratorer och att vara tonåring och vara dotter till ene demenssjuk pappa glömma saker hela tiden. Jenny kom hennes pappa in på hennes rum och tjatade om att titta på text-TV 20 gånger efter varandra. Hon tappade till slut tålamodet och skrek till sin pappa att du får inte komma in på mitt rum. Men han var ju sjuk. Jenny fick dåligt samvete, kände skam och mådde dåligt. Jag träffade henne förra veckan då hon föreläste på Anhörigdagen i Örebro om hur hon klarat sig som storasyster genom åren fram till nu. Efter föreläsningen berättade hon för mig om hur hennes lärare tagit fram en tidning med en artikel som berörde henne utan att berätta det innan. Meningen var väl god men resultatet blev att hon blev mobbad i skolan. Senare berättade hon om sin situation för några skolkuratorer vilka suckade och någon tog fram en bok att läsa. Mobbingen fortsatte alltså, av kuratorerna. Jag som är socionom blir besviken på mina kollegor. Hur kan man göra så? Antagligen bristande kunskap.Vi har så mycket att lära av varandra hela tiden oavsett utbildning och ålder. Följ Jennys på bloggen www.bortmedskammen.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar