En paus från ångesten

Självskada kan vara ett sätt att släppa ut, lätta på ångesten, en paus från ångesten som tär på en sårad själ. Det kan också vara ett sätt att straffa sig själv eller ett sätt att visa att man mår dåligt. Ett rop på hjälp. Anledningarna är många. Men det är inte det jag vill uppmärksamma, utan hur vi kan bemöta detta? Medmänniska med sår i själen och på utsidan. De osynliga såren som skapar de synliga. I dagens samhälle möter vi allt oftare på de som mår så dåligt att de skadar sig själva. Självskadebeteende kan vara enda utvägen i desperation, för att inte göra något värre, för att orka eller andra anledningar. Problemet med att skära sig är att, om så bara för en stund (det är individuellt) så släpper ångesten. Likt en missbrukare som söker kicken. Söker dessa medmänniskor en paus, ett lufthål, friden. Om så bara för en liten stund. Pausa och starta om. Med tiden blir det ett beroende. Detta måste vi ha med i tankarna när vi vill hjälpa vår medmänniska. Det och änne viktigare – ett öppet sinne. Du vet inte vad som döljer sig i själen. Såret som tär. Vi möter också på fördomar som att detta skall vi inte tala om, de vill bara ha uppmärksamhet. Vi ska ignorera och inte belöna detta beteende. Det vill säga döma de som redan dömer sig själva. Såret i själen skapar mer sår på kroppen. Dömandet och ignorerandet ger medmänniskan dubbla skammen. Istället för att sätta oss ner en stund och ge av vår tid för att lätta på våran medmänniskas börda. När vi lyfter andra lyfter vi också oss själva. Vad kan du då göra för att hjälpa? Det viktigaste som jag skrivit ovan är att ta sig tid och ha ett öppet sinne. Du behöver inte förstå varför, utan bara att. För denna medmänniska är det enda utvägen. Det kan vara skrämmande. Men i detta läge döma medmänniskan förvärrar ångesten och ökar med stor sannolikhet beteendet. Bland det finaste en troende kan göra är enligt mig att be. Men att i detta läge bara säga ”jag ska be för dig” kan ses som ett avisande. i alla fall om man snabbt säger detta och går vidare. Att fråga vad den enskilda individen behöver är viktigt. Vi är alla unika och det som fungerar för en, fungerar inte för andra! Hur mycket talar vi om självskadebeteende i samhället? Det kan vara skrämmande att möta de som självskadar. Det är på något sätt inte ok. Jag anser att man bör tala mer om det. Talar man inte om det, så finns det inte. Men så är det inte, det finns. Jag anser att fler behöver upplysas för att fler ska kunna få hjälp och inte behöva skämmas. Boktips Sofia Åkerman – För att överleva: en bok om själskadebeteende, Natur & kultur (2009) Föreningen SHEDOs bok - Ibland finns det inga enkla svar (2013) Boken finns tillgänglig som PDF via SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) Thérèse Eriksson – Möt mig som den jag är: Hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva, Libris förlag (2014) < .