onsdag 23 december 2015

Gud frågar efter oss. Precis som vi är

Nu ska jag göra något jag inte gör särskilt ofta. Jag ska ha en ganska personlig predikan. Jag tänkte nämligen berätta en sak för er. En berättelse om fjärde advent för sju år sedan. Då var jag nitton år. Jag hade ganska nyligen bestämt mig för att bli präst och var fortfarande rätt osäker på alltihop. Nu var det fjärde advent och snart jul. Jag gick i en annan kyrka än jag brukade göra. Vid den här tiden tänkte jag nästan hela tiden på att bli präst, om jag skulle bli präst, när och hur jag skulle bli präst. Det gjorde jag även under den här gudstjänsten. Predikan var, som jag minns det, egentligen inte särskilt bra. Två personer liksom återberättade historien om hur Maria träffar ängeln Gabriel, som säger att hon ska få barn, och att barnet ska heta Jesus. Och hur Maria bara, men det går ju faktiskt inte. Jag kan inte vara gravid. Och ängeln bara: Jo, Gud fixar det. Jag lyssnade sådär halvuppmärksamt, men när jag körde hem i det snöblandade regnet i mina föräldrars bil var det något som hade fastnat, trots att jag hade hört berättelsen så många gånger. Maria protesterade. Försökte komma med logiska argument. Det går inte. Jag kan inte. Då sa inte ängeln: Jo, du kan visst. Kom igen, tro på dig själv. Utan snarare, nej, du kan kanske inte ensam, men tillsammans med Gud kommer det att gå bra. Då sa ängeln, nej, du kan kanske faktiskt inte nu, men Gud som kommer att se till att du kan när du måste. Jag skulle ha blivit präst med eller utan den där fjärde advents-söndagen 2008, det tvivlar jag inte på. Men det var där och då jag lärde känna Maria som förebild och det var där och då jag förstod hur modig hon var som gick med att föda Guds son. Maria saknade, som vi brukar säga, förutsättningar. Hon var ung. Hon var kvinna. Hon var ogift. Hon var ensam. Det var livsfarligt att föda barn på den här tiden. Kvinnor dog. Ofta. Det var smutsigt, mörkt och om något gick fel fanns det inte mycket man kunde göra. Men poängen är inte Marias ja (faktum är att den bibeltexten vi just läste inte ens innehåller något ja, Maria hinner inte svara) utan poängen är att hon aldrig var ensam. Gud överger henne inte efter ängelns besök så att hon får klara sig bäst hon kan. Samarbetet slutar liksom inte med att Gud ber henne göra något. Det börjar där. Maria är inte redo när ängeln kommer. Så är det. Maria hinner bli redo, tillsammans med Gud. Man kan ibland säga ja först och lära sig det man behöver veta sen. I världen, i samhället, i kyrkan, är unga kvinnor bland de mest utsatta. Oftast är det inte jag. Jag har nästan alla privilegier som finns. Det vet jag. Men i världen, i samhället, i kyrkan, är det unga kvinnor som är blir kallade duktiga om de gör något bra. I världen, i samhället, i kyrkan är det unga kvinnor som lär sig att inte ta för mycket plats. Inte låta för mycket, inte synas för mycket och inte störa för mycket. Det är unga kvinnor som lär sig att deras kompetens mest är ett problem och ett hot. Det är unga kvinnor som lär sig att varje gång de lyckas är det en överraskning och varje gång de misslyckas är det en bekräftelse på vad alla redan misstänkte, att hon klarar nog faktiskt inte av det här. Hon är för ung, det får man ha förståelse för. Bara en liten flicka. I världen, samhället och kyrkan föds det barn som inte alls var planerade till föräldrar som kanske inte alls verkar ha förutsättningar att klara av det. Barn till tonåringar. Barn till flyktingar. Barn till ensamma unga kvinnor som den etablerade vuxenvärlden tittar snett på utan att veta någonting om deras bakgrund. Var inte rädd, Maria, säger ängeln. Det behövdes nog. För när hela världen har lärt en att du klarar inte sånt här, Gud kommer inte att prata med en sådan som dig, vem tror du att du är egentligen?, då behöver man en ängel som säger ”Var inte rädd. Gud är med dig.” För i världen, samhället och kyrkan dör fortfarande unga kvinnor när de föder barn eftersom deras vård inte är prioriterad. Berättelsen om Maria är en berättelse om upprättelse. Det är en berättelse om att bli tilltalad och svara. Om att Gud anförtror sitt allra viktigaste uppdrag, Jesus som ska rädda världen, till någon som ingen räknar med, och tar för självklart att hon ska klara av det. Maria är inte duktig. Maria är inte lydig. Maria är inte utan egen vilja. Och när jag säger att Maria är modig menar jag att hon är modig därför att hon låter sig bli upprättad. Därför att hon vågar ha en egen relation till Gud, som inte dikteras av de äldre männen runt omkring henne. Därför att hon vågar utmana världens, samhällets och kyrkans förväntningar på vad en hon ska göra och klara av. I kyrkan är jag ung. Det har jag varit i hela mitt liv och det kommer jag ironiskt nog att fortsätta vara ett bra tag till. Det finns så mycket jag inte har gjort. Så mycket jag inte har upplevt. Så många situationer i människors liv som är så långt från någonting i mitt eget. Så är det nu och så var det är jag var nitton år och körde hem från en fjärde advents-gudstjänst i snöblandat regn. Men Gud frågar inte efter livserfarenhet. Inte efter Marias livserfarenhet. Inte efter min livserfarenhet. Inte efter er livserfarenhet. Gud frågar inte efter våra meriter, våra betyg, våra CV:n eller våra väl genomreflekterade upplevelser av livet. Gud frågar efter oss. Precis som vi är, för att vi tillsammans med Gud ska kunna bli vad vi ska vara. Oavsett vad det är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar