onsdag 22 november 2017

Tänk om, metoo

Tänk om! Tänk om metoo-kampanjen verkligen kan ge en bestående attitydförändring. Det hoppas vi verkligen! Vi får jobba för det. Ta vid efter det som händer nu. Det är historia som pågår, kanske ett paradigmskifte som får oss att tänka om.

Mörkret blev positivt

Idag går solen går ner kl 15.51 i Malmö, 15.21 i Örebro och 13.40 i Haparanda. Och den gick upp någon gång mellan 8 och halv nio i morse. Inte undra på att vi sitter här och gäspar, Fredrik från Malmö och jag från Örebro. Det verkar som folk har gått i ide. Inte mycket kommentarer på nätet, och Starcraft håller på att uppdateras. Fredriks analys är att man borde fly, fly till varmare länder. Jag längtar till soffan, en kopp te och en film eller en bok. Man kan fly på olika sätt eller längta till olika saker. Det låter onekligen bättre med att längta. Jag kan någonstans tycka att det är skönt med mörk november. Då är det okej att vara trött, att sega, chilla, slappa eller vad man nu vill kalla det. En utehobby byts mot en innehobby, (och då menar jag inte en trendhobby) som man kanske kan utföra i soffan. Det kan man längta efter. Egentligen är det väl ganska mysigt med detta novembermörker.

onsdag 25 oktober 2017

Världens fest med 1200 ungdomar - kärlek och fred

Det är väldens fest och 1200 ungdomar som kommer till Tegelbruket i kväll. Man får prova aktiviteter och blir bjuden på fika.

Tro möter tro har delat ut rosor med en skriven hälsning, Kärlek och fred, på olika språk.

Det är faktiskt feststämning, så jag har lite svårt att koncentrera mig på att skriva en blogg.Det är kul och det är ungdomar från olika håll i vår värld som bara ger en fantastisk stämning.

Ett gäng ha varit här i drygt ett år och skämtar om orginalsvensken som räknar minuter. Ja ibland är det nyttigt att få lite distans till sig själv.

Nu, mer fest!

onsdag 18 oktober 2017

Jag förstår inte varför folk är så spydiga

Jag lyssnar på Mickael när han sitter och spelar. Just nu är det League of Legends. wtf your fu** noob go play mario. Go kill yourself!
Det finns en konsekvens när man möter andra i spelvärlden. Man får vara beredd på att folk säger vad som helst. Jag måste vara väldigt duktig för att veta att jag har en plats i laget. Och är jag inte tillräckligt duktig kan jag bli kallad vad som helst. Det är svårt att leta upp matcher med bara nybörjare. Nu sa jag att jag är nybörjare ändå kom den där ramsan. What the fuck! nybörjare'. Gå och spela ett barnspel! Gå och dö! Man kan spela på träningsläget, mot själva datorn, och då inte lägga någon prestige i det eftersom in förlust inte påverkar någon annan. Man måste ändå vara nybörjare nån gång. Ska det verkligen vara det normala att mötas av wtf...? I spelvärldarna finns en kultur som växt fram där man uttrycker sig, kanske som den identitet man skapat när man spelar. Man tänker inte att någon annan tar skada. Man tänker bara att man ska vinna. Ger man sig in i spelet förväntas man klara det, vara duktig, Drar man ner de andra i laget får ju fundera på om man ska sluta. Visar man att man är duktig blir man tillagd. Det är bara att spela, öva tills man blir bra och då får man respekt. Marre säger att hatet har blivit mycket värre på tre år. Han tycker det är skittrist och spelar inte längre. Det är ingen lek!

torsdag 5 oktober 2017

Uppbrott

Vi står och tittar på segelbåtarna vid Saltsjö pir. Solen skiner, det är lätt vind och en segelbåt lägger ut. Det är vackert och harmoniskt Bredvid mig står K . Han har åkt båt över medelhavet. Vädret vet jag inget om, men de var alldeles för många i båten.
Det är vackert men påminner om något skrämmande.

Jag sitter i köket och pratar med Y. Han måste måste flytta. Han kan inte gå kvar i gymnasiet här Han kom ensam och nu när hans föräldrar är här då ska de ansvara för honom. Problemet är att de bor på migrationsverkets boende långt bort där det är 2 timmars restid till närmsta gymnasieskola. Han måste bryt upp från en plats där ha bott några år och lärt känna.
Det är upprörande och sorgligt.

Jag ska också flytta, men för att jag vill, för att jag önskar att vara på en ny plats.
Det är lite oroligt, men mestspännande.

Uppbrott sker väl alltid med en viss vånda. Man vet vad man har men inte vad man får. Uppbrottet kan innebära saknad och sorg eller ny inspiration.
Det är ovisst.

Vi är olika. En del människor är platsbundna och vill gärna ha saker som de brukar. Andra söker nya platser och nya utmaningar.  I skriver att världen är stor och full med människor. Man kan alltid träffa nya vänner och det finns otroligt vackra platser. Det finns alltid något för alla.
Det är förväntan.

L skriver att uppbrott, oavsett anledning, handlar om att börja på nytt, hitta det som är vackert där man är, dit man kommer. Och vad kan jag göra för att göra mitt till ditt och skapa en gemensam hemkänsla?
Det är att börja på nytt.

Y suckar. Han vill inte börja på nytt där borta. Börja på nytt igen.
Det är en del uppgivenhet.




onsdag 20 september 2017

Klimatångest och hopp

Klimatångest är ett begrepp jag har hört en del använda på sista tiden. En oro för att glaciärer smälter och för att land där människor bor kommer att hamna under vattenytan. Kan orkanerna som nu härjar vara en konsekvens av att klimatet ändras? Det är lätt att bli rädd när jag tänker på allt som kan hända. Men jag får inte ångest. Det drabbar mig inte så att jag känner skäck, får svårt att andas och blir paralyserad. Jag blir nog lite kall och försöker tänka logiskt. Hur är det möjligt att vända detta? Så läser jag om vad Greenpeace och andra organisationer gör och blir glad över alla människor som engagerar sig så mycket. Det gör att jag blir motiverad att göra det jag just nu orkar och kan.  Jag försöker att sopsortera, använda så lite plast som möjligt, inte köra bil i onödan och senast åkte vi tåg istället för flyg på Europasemestern. Mycket små droppar i ett jättehav om man tänker på vad alla företag och alla enskilda människor gör som förorenar vår jord. Men många små droppar kan ge många ringar på vattnet, och faktiskt förändra världen. Jag tänker också att när jag gör en liten handling som är bra så blir jag befriad från tanken att det är kört, att det inte är någon ide. När jag gör något väcks ett hopp om att vi tillsammans kan göra skillnad. Jag är ju kristen och tänker att om Jesus kunde gå på vattnet, hela människor och göra andra omöjliga saker, så är allting möjligt. Hoppet om att det omöjliga är möjligt kan kanske vara ett bot mot klimatångest.

onsdag 13 september 2017

Du är viktig, din röst är viktig, du som är över 16 år; det är kyrkoval...

Du är viktig

Din röst är viktig, nu och för framtiden

  • Vad tycker du att kyrkan ska syssla med?
  • Vad är viktigt för dig? 
  •  Vad tycker du ska prioriteras?

Samlingar för unga vuxna, föredrag, gudstjänster på söndagar och vardagar, konserter, körer, stödgrupper för sörjande, stödsamtal för på lika sätt utsatta människor, kyrkans kaféer, enskilda samtal, studiecirklar om bibel och tro, religionsdialog, ekumenisk samverkan, ekonomiskt stöd, dop, vigslar, drop-in, begravningar, konfirmation, öppen förskola, familjeläger mm?

I Örebro har vi en stadsmission som tagit över Hela människans verksamhet med RIA rådgivning i Alkohol och drogfrågor, Porten Dorkas,  ungdomskaféet Deed, och Vinternatt. Örebro stadsmission har också också startat en Second hand, crossroads mm med Svenska kyrkan som den största ekonomiska bidragsgivaren.

På söndag är det kyrkoval

Är du över 16 år och medlem i Svenska kyrkan kan du göra din röst hörd

Rösta på de som passar bäst in på vad du tycker. sök på svenskakyrkan.se/kyrkoval, och läs och fundera!

Du kan förhandsrösta idag, i morgon och på fredag. Läs på ditt röstkort var du kan rösta eller hör av dig till närmaste kyrka/församling.

Du är viktig!

onsdag 2 augusti 2017

Nya idé om hur jag vill leva


Någon har fått mig att glömma mig själv en stund och jag har bara lyssnat, tagit in vad någon annan säger och visar.

Jag läser en blogg, en bok, ser en film eller träffar en person som gör intryck på mig. En känsla, en insikt, gör att jag plötsligt har ett nytt ideal som jag vill leva efter och sträva efter att uppnå.

Sluta leta efter din spegelbild

Texten öppnas först när du slutar leta efter din spegelbild,  - hörde jag någon säga.

Först när jag slutar vara aktiv och försöker känna igen mig, söka någon som liknar mig, hitta svar eller argument, så händer något.
När jag själv blir ointressant, min spegelbild ointressant och bara den andre är intressant, och i fokus, sker ett möte.

Min identitet formas i mötet med dig. Det jag vill vill vara påverkas av den jag möter, det jag ser och vad jag läser. Jag möter dig, ser dig , lyssnar på dig, på andra personer, sätter mig in i en roll i en film. Jag förstår något, tar ställningen och kanske ändras ett ideal. I mötet med andra formas min identitet, den jag är, och vill vara.

Det enda som finns är viljan att förstå

Lyssnar lite halvdant och koncentrerar mig på att formulera ett svar, hitta argument som låter bra. Det är ett sätt att lyssna.

En bok eller en film väntar inte på en reaktion från från mig, förväntar sig inte ett klurigt svar, en smart analys. En bok kan jag läsa sakta och om igen för att verkligen förstå. En film kan jag se fler gånger för jag gillar det jag ser,men förstår kanske inte riktigt varför, eller behöver inte förstå Jag behöver inte förbereda något svar, eller min egen åsikt. Det enda som finns är viljan att förstå. Det blir ett annat sätt att lyssna.


Jag kan välja att läsa boken kritiskt och hela tiden fundera på håller jag med om detta, vilka argument finns emot detta?

Du kan också välja att bara lyssna och låta ett samtal leda ett samtal leda dig vidare i nya tankegångar.


Tystnaden skapar något  - Det kan bli vila eller nervositet. Det kan vara då jag ändrar uppfattning eller kommer på något helt nytt.

Jag blir ofta tyst för att jag valt att bara lyssna. När jag det blir tyst så säger jag inget, för då måste jag  tänka. En del personer blir osäkra och nervösa, men jag har lyssnat, bara lyssnat, utan att tänka ut svar eller vad jag själv tycker. Då måste jag ju få lite tid att tänka innan jag svarar. Andra tycker att det blir ett lugn i samtalet och de får också tid att både lyssna och tänka.

Och både du och jag kan få en ny ide om hur vi vill leva.


onsdag 12 juli 2017

Visst är våra kroppar spännande!

Det är fantastiskt att man kan springa 3 kilometer på bara adrenalin. Det gjorde jag när jag hade haft ett jobbigt samtal och var adrenalinsprängd. 3 km utan att ens bli svettig.
Efteråt var all irritation och spänningarna i nacken borta.

Visst är våra kroppar spännande!

14 minuter i en roddmaskin fick mig att tänka klart. När huvudet var alldeles fullt av tankar om allt jag förväntades göra, måste göra och jag dessutom kände mig maktlös i en relation så kom stressen. Jag kunde inte tänka en klar tanke. Allt bara snurrade.

Då sa min jobbarkompis; Tomas: - Kom så drar vi och tränar!

 Jag sprang några minuter på löparbandet och sen satte jag mig i roddmaskinen och tog i allt vad jag kunde.. Efter 14 minuter var jag helt slut och jag kunde börja tänka klart. På väg tillbaka såg vi en tidning om träning. Där stod det att arbetsgivaren tjänar 8 gånger insatsen då man låter sina arbetstagare träna.
Det är helt uppenbar sanning förstod jag. Jag kunde åka tillbaka till jobbet och göra det jag skulle.

Jag kunde tänka klart!

Våra tankar och känslor mår bra av rörelsen. Något händer i kroppen. Vi vårdar vår själ genom att till och med utmana kroppen till bristningsgränsen ibland.

Det är själavård!

onsdag 5 juli 2017

Mobbing, försvar, förklaring och förändring

Ta ingen skit! Det är lätt att säga, men svårare att göra, framför allt när man är i en beroendesituation. Man ska ju gå kvar på skolan/vill ju ha jobbet kvar, och man vill inte att situationen ska bli värre. När jag är utsatt behöver jag hör av andra att det inte är okej det som sker. Snälla, säg det, om du tycker det. Min vän berättar hur hon blivit mobbad på jobbet, hur det tärt på de som blivit utsatta och hur ingen chef tagit tag i situationen. Det är svårt att se hur vi vuxna kan var förebilder för våra barn och ungdomar när detta sker mitt ibland oss, på betald arbetstid. Friends är på skolor och pratar om mobbing, vi läser om mobbing och hur dåligt man mår både som mobbare och mobboffer. Men hur ska vi komma in i vanan att försvara den svage och tydligt tala om vad man ser, vad det är som pågår, och hur man uppfattar det. Det är ju egentligen enkelt att utgår från sig själv och vad man skulle önska att andra gjorde för mig i den situationen. Vad hindrar mig att lägga mig i och säga något? Rädsla för att det ska bli värre eller för att jag ska bli utsatt själv? Kan det bli värre än det är? Sanningen ska göra er fria, sägs det. När sanningen är olika beroende på vem man pratar med så är det inte lätt att veta vad man ska tro. Ska människors tidigare upplevelser få vara ett försvar eller en förklaring till vad  de gör? Är det ett försvar kan de få fortsätta som de gör, är det en förklaring kan man kräva att de bearbetar det som varit och beter sig korrekt. Man ska inte behöva ta skit. Sedan kan man behöva välja sin fejder för att orka.  Människor man inte träffar så ofta och inte är beroende kan man ju ha överseende med, men de man träffar dagligen kan  totalt äta upp ens energi och livsvilja. Tillsammans måste vi kunna förändra på detta, eller?

onsdag 24 maj 2017

Säg inte förlåt, säg nåt bra i stället!

Det har blivit enklare att säga något elakt än något snällt. Säger man nåt elakt är man tuff och stark. Kräver det mer att att säga att något snällt, som att någon är bra eller fin? På något sätt blir man mer sårbar när man ska säga något positivt. Det blir som en gåva man ger och vill den andra inte ta emot gåvan blir man sårad, ledsen och lite. Och det vill man ju inte. Jag pratade med en lärare häromdagen. Hon sa att hon ibland behöver ta in elever två och två för att de bråka. Hon ber dem inte att säga förlåt till varandra utan ber dem att säga något bra till varandra. Våga säga goda saker är en utmaning som är svår och kan leda till att man ser positiva saker hos varandra. Att se det som man uppskattar hos den andre kan väl bara leda till bra saker. Bra Maria!

Relationer som förändrar

Varför gör ni detta? Tjänar ni på det eller har ni en baktanke? Ingen kan väl bara finnas för att var snäll och prata, eller? Ja tycker att det är bra att vi blir ifrågasatta. Är man på nätet ska man vara kritisk. Att vilja göra något som man inte tjänar på själv är en konstig tanke idag när vi är så fokuserade på oss själva. Att tänka andras bästa är väl lika viktigt. Och faktiskt tjänar jag på det i slutändan i alla fall. Mår alla bra mår jag också bra. Det viktigaste i livet ska vi låta växa. Omsorgen om varandra, mat, vatten och en säng att sova i är det vi behöver för att leva. Utan goda relationer känns livet inte meningsfullt utan tomt. Vi tänker att våra uppgift är att bygga relationer och få andra att bygga relationer. Genom djupa och goda relationer förändras vi själva och andra. Vi mognar, får självdistans, mår bättre, får bättre tålamod och hamnar i färre konflikter. Därför.

onsdag 10 maj 2017

Livet är en tävling - Men tävlingen är redan avgjord

Det är Eurovision-vecka, och jag tänker på hur vi människor är så fascinerade i att tävla. Det ska tävlas i princip allting.

Sport, musik, skönhet, kunskap, popularitet, entreprenörskap, filantropi. Vi människor älskar att tävla. ...Och vi älskar att vinna!

"We buy things we don't need with money we don't have to impress people we don't like."   

- Dave Ramsey  


Ett citat som jag fick höra av en ungdomsledare när jag var yngre som riktigt etsat sig fast. Måste vi verkligen tävla i allt? Måste livet vara en tävling?

Vem är snyggast? Vem är populärast? Vem är rikast? Vem är mäktigast? 
Är detta verkligen saker vi behöver tävla i?

Livet är en tävling, men tävlingen är redan avgjord. 
"Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus." - 1 Kor 15:57 

Gud har vunnit vår seger och vi behöver inte, och kan inte, göra något för att göra segern större.
I vår Gud får vi vila, där får vi ro. Vi behöver inte visa oss duktiga inför Honom, för Gud har redan fullkomlig kärlek för oss. Han har skapat oss och vill oss väl.

Allt kommer inte vara bra här och nu, min vi har ett hopp i segern på korset. En seger som ingen kan ta ifrån oss.


Gud är kärlek och för att quota Bibeln om vad kärlek är och därmed också Gud (Byt gärna ut kärleken mot Gud i texten):
"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den."  - 1 Kor 13:4-7

Därför finns det ingen annan seger eller tävling som betyder mer än den kärlekens tävling som utspelade sig genom korset.

Låttips:
Elohim - Hillsong Worship

Ha det fint!
/Oskar Skäremo

onsdag 3 maj 2017

Håll formen till badsäsongen

Nu är det dags. Håll formen till badsäsongen. Ät tillräckligt med glass, så att du fyller ut badbyxor och bikini. Annars kanske de trillar av.

onsdag 26 april 2017

Angår det dig vad jag gör, kanske?

Är det möjligt med en stad utan skräp på gatorna, inga fimpar slängda på gatan, inga kränkande ord som ropas i skolans korridorer, inget hat på nätet. Det hänger boxningsbollar ner från träden så man kan slå ur sig sin ilska där. På stan blir vi inte irriterade utan att säga till. Vi pratar med den det berör och sen släpper vi det. Vi skäms inte när det blir fel utan tar vara på det goda vi kan ge varandra som medmänniskor här i vår stad. Jag tror det blir svårare att komma undan med dåliga handlingar då. Uppmuntrande ord från andra är inget ovanligt. Säg vad du uppskattar! Om vi alla kände att vi alla angår varandra, då skulle vi nog lägga oss i lite mer, tillrättavisa, uppmuntra och glädja varandra. Det finns ett ordspråk som säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det kanske också behövs en hel by för att rädda en människa. Vi behöver alla förklara för varandra för att förstå hur relationer och samhället fungerar, och ibland tillrättavisa. När jag inte är med mitt barn/ungdom kanske någon annan vuxen ser något som sker som inte är bra. Då vill jag att mitt barn blir tillsagt och tillrättavisat, och är det något som inte står rätt till och som jag inte ser, så är det bra om någon annan ser det. Som förälder kan man bara ge begränsad kunskap och ge vidare viss ideal. Jag tror att vi alla behöver varandra för att bli goda människor, oavsett ålder.  I vissa situationer är det okej att prata med den man inte känner, ge en hjälpande hand och fråga om hjälp, som efter terrordådet i Stockholm. Min egen utsattheten kan göra att jag också vill hjälpa en annan utsatt person. Jag får skjuts hem för att jag inte kan ta mig hem kommunalt och då ger jag sovplats till någon annan. Det är fantastiskt med omsorg kända och okända människor ger varandra. Människor som är rädda, oroliga för vad som ska hända och ledsna tar ofta hand om varandra.  I andra sammanhang klarar jag mig själv och då förväntar jag mig att andra också ska klara sig själva. Ju bättre vi har det desto mindre behöver vi anda och bryr oss mindre om varandra, Är det så enkelt? I så fall kanske vi har det för bra för att visa omsorg om varandra i vårt välfärdssamhälle. Omsorgen har blivit något som de som specialiserat sig tar hand om. Den finns i fördelningspolitik, socialtjänst,polis och civilsamhällets otaliga organisationer och föreningar.  Vi litar  ofta på att myndigheter, det gemensamma, tar hand om allt svårt, om inte kan jag vända mig till någon ideell organisation. Jag personligen behöver inte engagera mig i det som jag råkar hamna i närheten av. Jag ska nog inte lägga mig i. Någon annan ska inte heller lägga sig i vad jag väljer att göra och hur jag har det. Man ska kunna klara sig själv. Om det inte är akut fara för liv förstås, som i Stockholm häromveckan. Men det finns tillfällen då vi alla uppmanas att lägga oss i, fast vi kanske inte upplever som akut. Det är när barn far illa.Vi har alla anmälningsplikt när vi anar att ett barn far illa. Då ska vi göra orosanmälan till socialtjänst och polis. För alla som arbetar i myndigheter eller organisationer är det en plikt som ska följas och man kan ifrågasättas för att man underlåtit att ingripa. För  var och en av oss är det en moralisk plikt. Vi behöver alla vis a civilkurage för att bidra till ett samhälle utan misshandel, mobbing och annat våld. Det kan innebära att tillrättavisa och förklara för varandra hur relationer och vår samhällsgemenskap fungerar.

Angår det dig kanske vad jag tänker och vad jag gör? Angår det mig kanske vad du tänker och vad du gör. Angår vi varandra kanske. kanske det ja, kanske.
..vill jag minnas att Ingrid Sjöstrand skrev.

onsdag 12 april 2017

Tretton skäl varför


Jag är ny i samhället och börjar som ny på skolan jag går på. Blickarna vänds åt mitt hål och nyfikenheten ökar om vem jag är. Jag tar mig försiktigt genom korridoren och tar mig fram genom folkmassan. Öppnar mitt skåp och tar mina saker. Jag börjar snabbt ta kontakt med andra och märker hur snabbt jag får ett band till dem. Jag känner att min vänskapskrets ökar och hur tryggheten snabbt växer av att befinna mig på skolan. Jag får kontakt med personer som jag blir nära vän med och vi får snart en större relation till varandra.
Samtidigt som tryggheten ökar på skolan så kommer jag hem med till ett hem där otryggheten finns då mina föräldrar genomgår en kris med sitt gemensamma arbete. Tankarna börjar snurra men jag tänker ändå att det kommer att lösa sig.
Tiden på skolan med mina vänner seglar från att vara en trygg plats, till något som snart blir både mörk och otrygg.. Vännerna jag trodde var mina vänner börjar sakta men säkert genom att utsätta mig för både fysisk och psykisk utnyttjande och misshandel. Jag går från att vara en människa att lita på till någon som anses vara helt raka motsatsen och jag börjar genast fundera på vad jag har gjort för fel. Jag väljer att hålla tankarna och känslorna kvar inom mig i tron om att livet skall vända till det positiva igen, men istället så märker jag hur allt ändå fortsätter att bli mörkare. Ångesten och osäkerheten kring den jag är blir allt starkare och jag känner att jag behöver få prata ut om detta med någon. Jag väljer att prata med min enda riktiga vän om allt jag går igenom, men när vi väl möts så märker jag hur allt fryser mig till is och jag inget får sagt  Jag vågar helt enkelt inte berätta. Jag tänker att mina föräldrar borde vara ett enklare alternativ, men istället så blev det mycket svårare. Jag väljer att inget berätta även för dem. Som en sista utväg så tänker jag att kuratorn på skolan skulle vara den som lyssnar, men det klassiska och enda svaret man får är att allt kommer att ordna sig.
Jag inser nu att jag ingenstns har att ta vägen och att jag ständigt kommer få leva med vetskapen av att ingen bryr sig om mig. Varför ska det vara så svårt att våga prata om hur jag mår, och varför vill ingen heller förstå hur jag känner? Jag orkar inte mer, så varför ens fortsätta försöka söka hjälp jag aldrig kommer att få.

En kväll då jag är ensam hemma, sittandes på mitt rum med alla tankarna som håller mig bunden till ett mörker som jag nu till slut inte längre orkar bära. Jag vill inte längre leva så jag väljer nu att ta mitt liv, så jag fullföljer nu min handling.

Så ni som nu läser detta kommer att förstå att jag inte längre är vid liv, och ni kommer säkert börja ställa frågan varför? Hur kunde allt gå så fel? Jag hade allt, men ändå förlorade jag mig själv. Jag hade "vänner", men ändå ville ingen se mig.

Jag blev inspirerad av att skriva det här när när jag sett serien Tretton skäl varför - En orginalserie av Netflix. En serie som handlar om Hanna Baker som tar sitt liv och lämnar ifrån sig 13 inspelade band till en nära vän. Vad finns på banden och vilken sanning kommer hennes vän att finna?

Jag tänker hur viktigt det är att våga prata med varandra men också ta tiden för att lyssna på varandra. Att våga ta det första steget med att prata om hur vi mår och känner kan vara det svåraste vi kan göra, men det är då därför det är ännu viktigare att vi verkligen förstår detta, men också tar oss tiden och inte avfärdar eller förskönar det vi får höra.

onsdag 5 april 2017

Fastan - En utmaning på många plan!

Fastan inför påsken kan ge oss insikten om vad vi bör avstå från i våra liv för att kunna fylla det med en alltmer djupare relation med Gud. Våra liv är så explosivt fyllda med saker att göra, att vi knappt får tiden för att hitta oss själva i vår relation med Gud. Tiden för att slappna av och fästa blicken mot Jesus är nästan lika svår att nå som för en person som längtar efter pensionen men har många år kvar.
Fastan låter oss också få prövas i vår tro och uthållighet där fokuset på Jesus blir alltmer centrerat i våra liv. Bibeln berättar att fastan handlade om att avstå från föda, men har med tiden formats och fått en allt bredare syn. Idag har inte bara födan blivit något vi avstår från, utan även allt som rör och sker i våra liv. Att avstå från något ger mig möjligheten att välja bort något som tar stor plats i mitt liv för att ge mig en ny möjlighet att ersätta tomrummet med något som bygger upp min tro istället. Jag har valt att avstå från fika, godis samt vitt socker eftersom det dels har orsakat ett viss beroende men också för att det ofta fått mig att sakna något när jag inte har haft det tillgängligt. Så att jag valde detta var för att jag visste det skulle utmana mig ordentligt i både sug, uthållighet och tro. Jag har istället för att leva i ett konstant sötsug, vänt mitt fokus till att börja läsa/lyssna till ljudbibeln varje kväll som ett sätt för att finna kraft hos Gud. Oavsett om du väljer att avstå från fastan eller inte, så är det viktigt att inte sätta för höga mål för dig själv. Du kan också fråga dig själv: Varför vill jag delta i fastan, och vem gör jag det för? Fastan kan också på många vis vara ett bra sett för att utmana sig själv i disciplin, för att se hur trofasta och uthålliga vi kan vara i dom beslut vi tar.
Sen är vi alla bara människor som lätt kan andra riktning på våra vägar beroende på hur vi mår, och känner o.s.v. Nu med bara lite över en vecka kvar då fastan är över och påskhögtiden faller in, så får jag vara ärlig och säga att den tid som har gått har varit tuff. Inte bara för att mitt sötsug skull, utan också för att jag fått utmanats i min relation med Gud på olika saker i livet. Disciplinen har inte alltid varit på topp och hamnat i svackor har man gjort. Jag har ännu inte brutit mitt mål med att äta fika, snacks m.m, men däremot har vissa dagar varit utan bibelläsning. Istället för att känna fördömelse över det, så har jag istället hittat andra sätt att ära Gud på, som har varit upplyftande istället.
 Så att ta allvar på fastan eller inte är ett val man får göra, och det är viktigt att komma ihåg att ingen dömer dig om du misslyckas eller inte väljer att inte utföra den.

Nätporr - kan vi prata om det?

Vad händer i hjärnan hos den som konsumerar pornografi? Påverkas hälsa, attityd, relationer och sexliv? 96% av 16-åriga killar och 54% av tjejerna tittar på porr. Hjärnans belöningscentrum påverkas och det kan bli ett beroende att titta på porr. Hur påverkas deras relationer och syn på varandra? För visst påverkar det. Forskning visar att man ofta blir mindre intresserad av sin partner och det leder då till fler separationer. Det är inte något direkt vanligt samtalsämne på raster varken i skolan eller på arbetsplatser. Prästen Ulrika Stigberg och Maria Ahlin har i boken Visuell drog intervjuat ungdomar om porr. Inga ungdomar hade pratat med någon vuxen om porr, fastän det är så stor del av livet. Vuxna talar inte om porr, fastän de också tittar, och då gör inte unga det heller. Något som är en mer eller mindre viktig del av mångas liv, och ibland leder till beroende och ohälsa behöver vi prata om. Hur ska jag i morgon på vårt arbetslagsmöte uttrycka på ett bra sätt att vi behöver prata mer porr för att vara en kyrka som tar tag i frågor som berör många människor? Det är så lätt att hamna i olika diken. Antingen förlöjligar, fördömer eller försvarar vi. Och så finns det väl några som tycker att kyrkan, eller att man över huvud taget inte ska prata om sådana saker som porr, för ger man det inte plats så finns det inte. För vårat gemensammas bästa och barnens bästa tror jag att vi behöver arbeta på att hitta former för att prata om porr på ett sunt sätt, ungdomar och vuxna?

onsdag 22 mars 2017

Nätet ger plats för det goda

Vi pratar nästan bara om det onda som händer runt om ring oss och som skapar rädsla och en känsla av maktlöshet. Om vi  istället berättade om alla goda initiativ som tas bland annat på nätet, facebookgrupper för att samla in kläder, möbler mm till folk som behöver, upprop för att försvara ensamkommande barns rättigheter och så vidare, skulle vi nog få en känsla av makt. Makten att förändra och göra världen till en bättre plats, särskilt för alla som inte tillhör de privilegierade idag.
Kunskap om orättvisa strukturer behöver vi prata om för att få kunskap om vad vi behöver göra för att förändra till det bättre. Men det gäller att inte stanna i det onda och låta sig påverkas för mycket av det. Vi ska i stället påverka varandra med olika möjligheter att förändra vår värld till en bra plats att leva på.

onsdag 1 mars 2017

Det brinner - skapa oro eller engagemang

Det brinner i Vivalla, både bilar och Örebrobostäders kontor. Peter Springare från Örebropolisen utreder brott och skriver på facebook att det är de med utländska namn som till stor del begår brotten. Det blir stor debatt i media och han verkar vara beredd att bli politiker. Hur är det egentligen att bo i Örebro mitt bland dessa människor? Den frågan fick jag när jag var i Stockholm i helgen. Ja förra veckan var på läger med ungdomar från muslimska och kristna församlingar. Vi pratade om religiösa högtider, judiska , buddhistiska , muslimska och kristna och åt mat som förknippas med högtiderna. Vi ställde många frågor som man i vanliga fall inte ställer till varandra. Vi fastar på olika sätt, vi firar bröllop på olika sätt. Det vi har gemensamt är att alla har regler för hur vi ska leva tillsammans på bästa sätt. Personliga berättelser och mycket värme präglade samtalen. Just nu sitter  jag på Tegelbruket där läxläsningshjälp pågår vid borden bredvid. Men detta blir inga riksnyheter. Visst är det hemskt att det brinner men det är underbart engagemanget för förståelse och integration. Och det är fler som är engagerade i det sistnämnda som skapar trygghet, glädje och tillit. Detta kan vi ibland läsa om i lokaltidningar och hjälporganisationers egna tidningar, men det blir aldrig en riksnyhet. Det vi läser om på löpsedlarna skapar oro och ängslan, som skapar misstänksamhet och avstånd mellan människor. Det är fantastiskt att bo i Örebro. Det finns så mycket brinnande engagemang för att detta ska vara en bra plats att bo på.

onsdag 1 februari 2017

Att förlora respekt

Jag är glad över att kunna läsa om näthatet i media just nu. Inte för att det sker men för att vi tar det på allvar. Respektlösheten och hatet finns ju i oss annars skulle det inte finnas krig, men krig brukar vi inte anse som normalt. Elaka kommentarer är helt normalt. Det har blivit helt normalt att vara respektlös mot en annan människa. Mobbingen har inga gränser och påverkar både mobbaren och den som blir utsatt hela livet. Tystnad kan tolkas som att vi tillåter detta.  Jag associerar till hur vi vår några år sedan talade om att domare måste få kunskap och därmed en attitydförändring när det gäller våldtäkt. Få män blev dömda får våldtäkt för tjejen var full eller hade kort kjol. Det var ingen idé att anmäla. Nu har rättsväsendet insett att mannen har ansvar för vad han gör även om kvinnan har kläder som inte är heltäckande. Den som blir utsatt ska inte behöva sluta lägga ut bilder och skriva saker. Den som utsätter ska bli tillrättavisad och dömd. De unga tjejer och killar som drabbas av grooming ska inte behöva vara tystade på grund av skamkänslor. Det är inte deras fel att en man lyckats lura in dem i en relation som inte är ok. Vi behöver befria dem från skammen så att de vågar berätta innan värre övergrepp begås. Idag behövs kunskap om att man har ansvar för vad man gör på nätet. Det behöver spridas erfarenheter om att det är idé att anmäla, att samhället tar dessa övergrepp mot unga, både killar och tjejer på allvar. Frågan som hela tiden gör sig påmind är vilka behov som gör att människor vill se andra människor lida. Kontroll, ilska, hämndlystnad, avundsjuka eller att se var gränsen går innan man åker fast, kan vara några orsaker. Visst kan vi bygga ett samhälle och nära jämlika relationer där vi kan må bra och känna oss tillfreds utan behov av kontroll, hämnd, avund och hitta spänning i andra saker än att vara elak mot andra!

onsdag 25 januari 2017

Känslokostym

Ni vet det där uttrycket "less is more"? Jag har alltid avskytt det och istället levt efter principen att "more is more" extra allt helt enkelt!
När jag var liten så fick jag alltid höra att "måste du överreagera?" och tänkte såklart att det nog var något fel på mig. När man är barn har man ju inte riktigt något att referera till utan utgår från sina egna känslor och tankar. Om dessa känslor och tankar ständigt ifrågasätts och får folk att höja på ögonbrynen är det inte så konstigt att man börjar tro att det är något fel på dem.
Jag skrattade för högt, älskade för mycket, skrek när jag var arg och grät högt när jag var ledsen.
Totalt osvenskt.
Passade mycket bättre in med mina kompisar som hade utländskt påbrå, speciellt dom som kom från Latinamerika, där fick man skratta, skrika, gråta och älska hur högt man ville!
När jag blev lite äldre började jag undra över om det inte istället var alla andra som "underreagerade"? Varför är det så pinsamt att visa sina känslor högt? Om det inte var meningen att vi skulle gråta när vi var ledsna så hade vi väl inte fått tårkanaler?
Lika jobbigt som det var för mig att vara "för mycket" är det heller inte ok att vara "för lite".
Idag ska man våga visa framfötterna på jobbet, i skolan är det ofta muntliga presentationer som betygsbaseras lika mycket som det skriftliga och hur ska man våga säga till folk att man inte KAN prata inför hela klassen då?
Varför måste man bara vara lagom?
Vi är ju alla olika, vi har alla våran alldeles egna skräddarsydda känslokostym. Min råkar vara i storlek XXXL, men även om din är i XS så betyder ju inte det att dina känslor är mindre viktiga!
Vi uttrycker alla våra känslor olika och vi känner också olika känslor inför olika saker. Men alla känslor är lika mycket värda och lika viktigt oavsett hur starkt eller svagt de kommer till uttryck.
Så nästa gång du träffar någon som har en känslokostym som INTE ser ut som din, tänk på hur tråkigt det skulle vara om vi var likadana allihop?
För visst gillar vi olika?

onsdag 11 januari 2017

Monotona handlingar helar från tillgänglighetens stress

Är det okej att stänga av telefonen på natten? Om jag inte ser vad som pågår i flöden i sociala medier så kan jag missa att gilla eller missa något som jag borde veta morgonen efter. Konsekvensen blir att det kan vara viktigare att vara tillgänglig på natten än på dagen då andra är upptagna med skola och jobb. Det finns en förväntan att finnas där både dag och natt. Man kan inte vara frånvarande för många timmar i sträck. Ganska många unga mår dåligt över stressen det innebär att ha kravet både på sig själv och andra att alltid ha koll på vad som händer och vem som har lagt ut vad. Jag frågade några 15-åriga gamingkonfirmander hur många timmar de är på sociala medier per vecka. Hela tiden, absolut mer än 40 timmar, svarade de. 40 timmar är en hel arbetsvecka så det är klart att man blir trött och stressad om man dessutom ska gå i skolan eller jobba. Jag kan ta det som avkoppling att kolla facebook eller snapchata lite, men hjärnan börjar jobba, får ny information, associerar och gör bedömningar, så någon vila blir det egentligen inte. Vi håller på att bygga upp ett samhälle med en vardag som både innebär att man ska prestera bra i skola och på jobb, klara nära och käras sjukdom, konflikter och samtidigt ha en heltidstjänst på nätet. Hur ska vi då orka engagera oss för dem utanför den närmaste kretsen, andra i vårt samhälle och de som lever i andra delar av världen?Utbrändhet, urladdning, release/relief-utmattningssyndrom,vidbränd, gå in i väggen eller vad vi nu kallar det handlar om att vi klarar ett hårt tryck av arbete och svåra asociala situationer och stress under en tid, men till slut så orkar man ingenting. Min väns små barn kallar det för trött sjuka. Är det tröttsjuka som ska vara vardag för dagens unga generation? Negativ stress krymper hjärnan och då lär vi ju inte mänskligheten klokare och mer empatiska. Vi behöver hitta förhållningssätt som gör att vi kan leva efter vad kroppen behöver. Ibland behöver vi pauser då vi gör ingenting. Vi återhämtar oss och sorterar tankar och intryck när vi gör monotona saker som att gå, springa, träna, klippa gräsmattan, rensa i trädgårdsland, skala potatis eller rykta en häst.  Det är lugnande och utvecklar dessutom hjärnan. Hur kan vi bygga upp vår vardag så att vi får dessa vilopauser, och då inte som prestation, utan som vila?

onsdag 4 januari 2017

Min kropp är ett tempel!



Jag ser och hör om många människor som både mår dåligt psykiskt och fysiskt. Många har ställt mig frågan, hur kan du tro på en gud som bringar sjukdom och smärta till världen.


Jag föddes med ett handikapp som medfört olika motgångar och hinder men även om människor omkring mig såg mig som sjuk, så levde jag själv med tanken av att jag var precis som alla andra. Vem av oss på denna jord är helt normal egentligen? I mina yngre dagar så ville jag inte bekänna mina begränsningar och se mig själv som den jag är, men på senare tid, med både tro och positiv inställning, så märkte jag hur omgivningen överraskades av hur stark jag faktiskt var. Rent mänskligt sett så skulle många säga att jag som person har klarat av livet på ren viljestyrka, men jag själv ser min tro på Gud som den främsta orsaken till varför jag faktiskt står här idag.


Vi lever alla med en kropp och en själ, vi alla måste ta väl hand om. För mig som troende så är min kropp ett tempel för den helige anden, det är mitt ansvar att låta både kropp och sinne förbli så helt och rent det kan bli.


Jag har inte något direkt svar på frågan, men vi alla förblir skapta till Guds avbild. Sjukdom och smärta har inte något med Gud att göra alls. Vi föds som vi föds och vi lever som vi lever brukar jag tänka, och frågan är bara hur vi förvaltar det vi faktiskt fått som gåva, och det är ett liv. Gud är kärlek, och kärleken övervinner allt.